Thank you Hollywood, thank you very much...

Ja, det är bara att ödmjukt tacka landet i väst för att de tar sig an det svenska samhällets svagaste individer. 38-åriga Anna hittade en karriär i Hollywood med att göra det hon var allra bäst på... vara hemmafru och bossa omkring mexikanska städerskor och poolskötare. Det jobbet finns ju inte riktigt i Sverige (vad jag vet) så där tackar säkert Reinfelt & Co Hollywood för att de bidragit till den svenska sysselsättningen (med 12% arbetslöshet gäller det ju att vara kreativ för att minska siffrorna inför det stundande valet).

Att sedan Anna villigt bidrar till att öka självkänslan hos den svenska tv-publiken gör ju inte hennes insats för det svenska samhället mindre. Många tittare känner sig säker lite bättre till mods när de ser att det finns människor som är lite blåstare än dem själva (det är väl därför så många ser på program som "Lyxfällan" och "Grannfejden" - samtliga TV3 produktioner - Tack snälla TV3 för ert bidrag till den svenska självkänslan).

Den enda negativa effekten av Anna Anka är naturligtvis att kundtillströmningen till de svenska plastikkirurgerna minskar drastiskt efter att vi nu sett resultaten av vad dessa ingrepp kan göra med en anorektisk 38-årings kropp. Allvarligt talat så hade jag tippat att Anna var en hyggligt spacklad 57-åring (samma känsla som jag fick när jag såg Anna Skipper första gången).

Jag vill dock tacka Anna för att hon nu tystar de svenska bimbobrudarna som gjort karriärer genom dokusåpor o dyl. De svenska divorna bleknar ju onekligen i jämförelsen och nu slipper vi kanske höra vilket hektiskt "lyxliv" som Dominika Peczynski lever då hon åker taxi varje dag till jobbet.

Av vilken anledning tar jag då upp "Svenska Hollywoodfruar" i Marknad&Media-bloggen? Jo, det hela handlar naturligtvis om hur du bygger upp ditt personliga varumärke. Anna har hittat en smal nisch där det bara handlar om att uppröra så mycket som möjligt på så liten tid som möjligt - och detta säljer naturligtvis. Om det blir en uppföljning på serien så är hon naturligtvis oumbärlig - och hon vet säkerligen sitt marknadsvärde. Att hon sedan är helt körd vad det gäller en mer seriös karriär hemma i Sverige spelar säkerligen ingen som helst roll för henne, då hon förmodligen planerar att stanna i Hollywood livet ut. I det perspektivet kan jag förstå att hon håller hårt i maken Paul, så det är från honom som de ekonomiska garantierna finns.

Nej, nu måste jag gå och byta blöja på min dotter... livet är mycket tuffare här hemma nu när frun sparkade den polska barnflickan.

Toys R Us - Not 4 Me

Ibland blir man rädd...

För de som har gått skolan om hur man bygger upp en butiksmiljö för att möjliggöra en så stor försäljning som möjligt vet att det första steget är att få in konsumenten i lokalen. För den rutinerade försäljaren är det heller ingen nyhet att vägen till föräldrarnas plånbok går genom ungarnas tjat.

Slår man ihop dessa påståenden så får man en viss inblick i vad som troligen pågick i huvudet på den layoutansvarige på Toys R Us-varuhuset i Norrköping. Aldrig har jag dock sprungit på något så genomgående syniskt i en butik tidigare - och då har jag ändå varit butiksägare.

Likt råttfångaren i Hameln* försöker Toys R Us locka in barnen i sin butik. I entrén till varuhuset fanns stol och bord där barnen kunde rita teckningar och det fanns även ett litet lekhus med trappa och rutschkana (snarlikt de som finns i många lekparker).

Det "finurliga" med detta lekhus var bara att trappan till rutschkanan var lokaliserad utanför entrégrindarna, och rutschkanan slutade innanför de enkelriktade grindarna.

Det uttänkta scenariot är lika solklar som syniskt. Barnen leker för fullt och föräldrarna väntar på att få åka hem - barnen springer upp i lekhuset och försvinner ned i rutschkanan för att sedan fortsätta in i butiken. Om föräldrarna ska få tag i ungarna så är de tvingade att gå in i butiken. När de väl har passerat de enkelriktade grindarna så måste de gå igenom hela butiken för att komma ut igen. Under den tiden så hoppas naturligtvis Toys R Us att föräldrarna faller till föga för barnens tjat om dockor, bilar och bollar - bara för att få komma ut igen .

Scenariot är lika utstuderat och syniskt som det livsmedelsbutikerna använder när de placerar mjölken längst in i butikerna. Den osmakliga skillnaden i Toys R Us-fallet är dock att barnen används för att locka föräldrarna till en ökad konsumtion.

För min del väckte detta bara avsmak och jag lovar härmed att aldrig köpa en pryl på Toys R Us i Norrköping.

*Sagan utspelar sig 1284 i staden Hameln, som har drabbats av råttangrepp. En man som påstår sig vara råttfångare erbjuder ortsbefolkningen sina tjänster. Råttfångaren tar fram sin flöjt och lurar med sitt flöjtspel ner råttorna i floden Weser, där alla dör. Han vägras dock betalning, och han lämnar staden full av vrede. Flera dagar senare, den 26 juni, återvänder han. Medan ortsbefolkningen är i kyrkan spelar han åter på sin flöjt och lurar med sig stadens barn in i en grotta utanför staden, där de försvinner. (Wikipedia)

"Addoc plastikkirurgi" suger fett

I Linköping finns det inte många privata plastikkirurger, så konkurrensen är säkerligen inte mördande. Detta medför tydligen att nyetablerade kirurger inte riktigt är på tå när det gäller marknadsstrategiska frågor.

I den lokala morgontidningen hittade jag denna annons till Addoc Plastikkirurgi.

För varumärkeskonsult-branschens trovärdighets skull hoppas jag att företagets namn är ett eget verk av kirurgerna, och om så är fallet så hoppas jag innerligt att de är mycket bättre på att justera bröst än att namnge företag - för när det gäller namnet så suger de fett!

Att, som plastikkirurg, namnge sitt företag med ett namn som är så lätt att förväxla med Adhoc är naturligtvis plumpt. Som kund till en plastikkirurg vill jag säkerligen hellre operera mig hos ett företag vars namn för tankarna till säkert och tryggt än just Adhoc. Nej, mitt tips är att dessa Linköpingskirurger slår en signal varumärkesstrategerna på Identx som säkerligen kan hjälpa dem på traven.

Ad hoc-testning är en form av programvarutestning som utförs utan detaljerad plan, och utan krav på dokumentation. (Wikipedia)

Linje tre retro i ny kampanj för 3

Reklambyrån Scholz & Friends ligger bakom denna reklamfilm från Tre (3). Vid första anblick gillade jag den nyskapade retro-inspirerade logotypen med budskapen "Telefonjack - nej tack".

För oss som var med på det tidiga 80-talet och kärnkraftomröstningen så ger denna kampanj härliga (?) vibbar av fjällrävenkånken, palestinasjalar och demonstrationer. Den nya kampanjen andas således tidigt 80-tal - helt rätt just nu! Problemet är bara att jag inte uppfattar avsändaren i reklamen. För mycket fokus läggs på den nya logotypen (som i och för sig är snygg och kreativ - men gör att avsändaren hamnar i bakgrunden. Att exponera nya logotyper i kampanjer är för mig ett stort "no, no" - och ska det ändå ske så måste det göras så att avsändaren sätts först.

Denna reklamfilm blir således en i raden av trevliga reklamfilmer som missar målet - att förstärka avsändarens position hos konsumenten.

och Kavli breder på...

Kavli fortsätter sin kampanj med musiken "that's the way - I like it". Tidigare var det den lilla babyn som gick loss fullständigt och började dansa när han/hon fick lite Kavli räkost på smörgåsen. Nu visar Kavli att målgruppen är större.

Kul, typiskt svensk, reklam som säkert går hem i stugorna. Att använda musik i reklam kan ju vara riskabelt, men denna gamla hit känns perfekt till budskapet och får hela reklamen att svänga lite extra.

När humorn överskuggar budskapet

Visst, detta är en av mina gamla favoriter när det gäller reklamfilm. Tyvärr får Robert Gustavsson representera exemplet på när budskapet hamna i bakgrunden för kreatörernas ambitionen att göra något roligt. När denna kampanj lanserades för ca 10 år sedan så pratade alla om "ful-öl", men ingen kom ihåg vilken öl-tillverkare som låg bakom reklamen. Jag är tacksam att Spendrups sponsrade den roliga filmen, men den har inte fått mig att dricka mer av deras öl.

ICA-banken satsar på humor

ICA-Stig & Co har verkligen hittat hem till det svenska folkhemmet.

Med en folklig ton och trivsam humor har tv-reklamen blivit en riktig långkörare i Dallas-format.

När ICA nu satsar på en ny kampanj för deras bank utnyttjar man naturligtvis de inarbetade karaktärerna. Resultatet blir ganska förutsägbara ordvitsar, men visst är reklambyrån Kings skapelse trevliga.

ICAs kampanj är sju resor bättre än Citibanks otrohetskampanj för någon månad sedan (varefter de sedan lade ned satsningen på privatmarknaden - är någon förvånad?)